Tankar om mycket viktiga och mindre viktiga saker.

Packar till Ungern och lyssnar på dåliga poplåtar på radio. Det är så skönt med påsklov, även om skolan, prov och läxor börjar gå igång ordentligt. Får i alla fall en vecka på mig att delvis slappna av.

Imorgon åker jag till Budapest med mamma och mina syskon och där stannar vi i några dagar. Ska gå omkring i stan, gå på billig second hand och även fira pesach (tror att det stavas så) vilket är en judisk högtid, som firar att egyptierna blev fria eller något.

Min familj är inte särskilt religiös, men vi brukar fira detta ändå, det är ju bara en gång om året ändå.

-

Idag har jag, min klass och tolv andra klasser från olika skolor i Uppsala varit med i en tekniktävling, som gick ut på att man skulle konstruera en båt, bil och flygplan utan motor, och den skulle flyga med hjälp av en gummisnodd. Det gick åt skogen för oss men det var rätt kul iallafall, skönt med annat än skola i en dag.

När jag först kom dit såg jag två tjejer från min gamla klass och kände hur ångesten bara vällde fram. Jag började nästan gråta och gömde mig bakom en stor pelare, där ingen skulle kunna se mig, och vågade knappt gå förbi för att hänga av mig jackan, utan gick hellre och var varm.

Det är sjukt hur några människor kan få en att må så dåligt, att de kan dra tillbaka alla minnen. Alla elaka, respektlösa Facebook-kommentarer om hur ful och värdelös jag var. Allt det de sa sitter kvar och jag började själv tro på det.

När jag var liten, sa jag alltid att jag aldrig, aldrig skulle ta åt mig av vad mobbare sa, men jag hade fel. Jag trycktes ner av deras ord och så fort jag öppnade datorn var deras ord där. Jag ville ta bort kommentarerna men de blev bara fler.

Men på något sätt har allt detta gjort mig starkare. Jag har blivit kallad fula grejer, blivit hotad, utfryst, nertryckt, nedvärderad men jag har insett att de inte kan definiera mig.

Mobbningen höll på längre än vad mina vänner visste. Det slutade för ett drygt år sedan, men jag har sagt att det slutade tidigt i sexan. Det gör ont att tänka tillbaka på det, och att ens skriva en text om det här får fram ångestkänslor och negativa tankar. 

Men jag känner att det är nödvändigt, jag behöver skaka av mig det här, jag måste gå vidare, men det är så svårt. Särskilt när jag ser dem.

För att vara ärlig, så hade fysisk mobbning, att de faktiskt varit elaka mot mig ansikte mot ansikte varit lättare, för det som de höll på med fuckade med mitt psyke. 

Självskadebeteendet har sin grund där, likaså ångesten, självhatet och skräcken för att vara med i exempelvis skoltävlingar, för risken finns att de är där. De har inte sagt något elakt eller skrivit något på ett år, men skräcken är fortfarande där. 

De fick mig att tro att det faktiskt var mitt fel att jag var så dålig, att jag var ful, och det är det värsta någon kan göra, för en av alla saker jag lärt mig genom dessa händelser är att det är aldrig okej att trycka ner någon, mobba och nedvärdera. Att skicka hot och hatmeddelanden kan vara farligare än vad man tror, folk kommer ta åt sig.

Jag önskar att detta inte var ett problem. Jag önskar att det inte fanns människor som utsätts för detta. För just nu, i denna sekund, sitter det flera människor runt om i världen och har problem med mobbning. 

Just nu, i denna sekund är flera ungdomar, både tjejer och killar, på väg hem från skolan efter en lång dag av spydiga kommentarer, elaka påpekningar och mobbning.

De måste ta den längre vägen hem från skolan för att inte stöta på mobbare.

De känner sig värdelösa och låter mobbarna definiera den.

Vad är det för helvetes jävla fel på dagens ungdomar som får oss att vaa så förjävliga mot varandra?

Det är inte okej någonstans, och jag klarar inte av faktumet att jag inte kan göra något åt det.

Men jag kan lova att det blir bättre.

-

Har nog skrivit allt jag vill ha sagt. 

Kram på er

-

Mer än en månad sen skrev jag mitt senaste inlägg. Hade ingen aning om att jag helt plötsligt skulle sluta blogga i två månader.

Så mycket händer men samtidigt så lite. Jag vet inte vad jag ska svara på frågan "hur mår du?" längre. 

Jag har börjat gå hos en psykoterapeut. Har haft ett möte med honom hittills och han verkar rätt bra. Hade inte tänkt mig att jag skulle ha en manlig psykolog innan, tog bara för givet att det skulle vara en tjej av någon anledning.

Han frågade en massa och bad mig att beskriva mig själv och jag satt och tänkte i en bra stund, bollade möjligheter i mitt huvud, visste inte vad jag skulle säga. Hur mycket kan man säga?

Det slutade med att jag frågade honom vad han ville höra och han skrattade och sa att det inte spelade någon roll, att han mest ville veta saker om mig.

Hur mycket ska man berätta för någon under första tillfället?

Jag har haft 4 olika psykologer/terapeuter inom de två senaste månaderna och alla har fått reda på personliga grejer om mig och jag vet inte om det känns otryggt eller bra att de vet vad jag har för problem.

Jag tror inte att jag nämnt detta i tidigare inlägg (förlåt om jag har) men jaja, saksamma.

Ibland händer det saker mellan två personer som gör stämningen väldigt spänd emellan dem, och det hände med mig och min skolsköterska för någon månad/månader (?) sedan.

Hon skulle kolla min rygg för jag har skolios, och hon bad mig ta av mig tröjan. Jag trodde jag skulle få panik där och då, för att visa mig utan tröja för någon annan än mina närmsta vänner är liksom lite uteslutet för mig.

Jag gjorde det ändå och efter en stund lutar hon sig fram över min axel och säger i sin mest psykologaktiga röst

"Fanni.. Har du skurit dig på armarna?"

Va?! Du ska kolla på min rygg, jag är inte här för att diskutera om jag självskadar eller inte. Och vad ska jag säga?

Äeh, det var min kompis katt, hon är helt galen!

Var tvungen att berätta sanningen, men jag sa att jag fick hjälp och varenda gång jag ser henne i korridoren får jag ångest och vill mest springa därifrån.

Det var väl det för den här gången och förhoppningsvis blir det mer skrivande snart!

       i ett kallt och regnigt uppsala

can I make it better?

Det går inte bra med bloggen, jag har inget att skriva, inget som händer.
Skolan rullar på, jag får böcker att läsa av lärare, jag läser om Harry Potter och ser för mycket på How I Met Your Mother.

Lately, I've been going a little crazy.
Det är sant, jag känner mig så nere. Det påverkar folk i min omgivning och mig, och jag gör allt jag kan för att stoppa det, men det mörka tränger sig på hela tiden. I skolan tänker jag på att jag inte vill längre och att jag längtar tills jag kommer hem för då kan jag göra vad jag vill. Typ.

Mamma ringde Ungdomsmottagningen i Uppsala för några dagar sedan och imorgon kommer jag gå tidigt från skolan för att prata med en psykolog därifrån. Därefter kommer jag åka tillbaka till skolområdet för att gå på min första pianolektion på 7 månader! Det känns läskigt och roligt på samma gång, för piano är otroligt lugnande.
Sedan på onsdag så ska Elena och jag (förhoppningsvis) åka till Ekeby och köpa gymkort, äntligen! Och då får jag börja gymma igen, det ser jag otroligt mycket fram emot.
På torsdag tänkte jag även gå ner på stan med Elena för att göra topphemlig business till en väldigt speciell person som fyller år på söndag!

Förresten, om ni inte visste det, så älskar jag animerade Disney-filmer, de är en av de bästa sakerna som finns! Alltså filmer som Wreck-It Ralph, Råttatouille, Turbo o.s.v.
Hursomhelst, idag såg jag Frozen! Jag har sett fram emot att se den otroligt länge och den nådde verkligen upp till mina förväntningar. Det är en sån underbar film och jag mådde lite bättre efter att ha sett den, så man kan säga att det är en feel-good film. Rekommenderas definitivt, om ni gillar såna filmer! Puss

       

It's where my demons hide

Mitt mest använda uttryck är nog 'jag orkar inte'.
Men det är sant. Två dagars vila är för lite, jag behöver mer, annars blir jag trött och ångestfylld.
Och förstör för folk runtom mig.

Jag förstör rätt mycket egentligen. Jag tänker för mycket och tänker på dåliga saker. Har ingen mobil, har ingen att prata med. Det blir för mycket av allt.

Vill inte längre, snälla hjälp.

Vet inte ens längre

Det är ungefär 3 dagar sedan jag kom hem, och det har varit lite tomt här på bloggen.

Jag har träffat Elena och Elisa och kramats, gosat, fikat och lite sånt.

Jag hade fått vara hemma i 18 timmar, och sedan behövde jag gå till skolan, vilket var både stressande och ångestfyllt. Jag var nervös för vad folk skulle säga och tycka, men de var ju bara snälla.

De frågade om jag hade haft det bra, om jag hade gått i skolan där, hur det var i Australien och allt sådant. 

En sak jag som jag har oroat mig för inför att komma hem var att jag skulle falla in i den så kallade skolrutinen. Att vara trött hela tiden, må dåligt, vara stressad och allt. 

Det var andra skoldagen idag och jag känner redan att det räcker, jag är redan inne i den där tråkiga hjulet. Jag hatar det, jag vill kunna variera lite. Det är alltid samma sak i skolan, man suckar åt sitt schema, klagar över lektionerna, mår illa, längtar hem, är trött och så vidare. Dag in och dag ut. 

Jag klarar inte av det, jag behöver variation. O r k a r   i n t e.

Igår kväll var kaotiskt. Jag vet inte ens vad som ledde till det, men rätt som det var var jag och pappa inne i ett bråk. Han bråkade med både mig och min syster och vi skrek och jag var på gränsen till tårar hela tiden. Sedan lugnade det ner sig och jag gick förbi honom senare och han sa 

"Ge mig din telefon." Jag hör det rätt ofta från honom, och jag orkade inte tjafsa emot, så jag gav den till honom.

Han öppnade dörren och kastade ut den. Rakt ut i snön. Rakt ut i mörkret, ut i fucking ingenstans.

Jag försökte öppna dörren och ta in den men han stod i vägen.

Jag grät i 4 timmar i sträck den kvällen.

Satt på badrumsgolvet med blod rinnande från armen. Var ute i en timme med mamma och letade efter mobilen och försökte springa iväg, bort från allting. Jag låg ner i snön och var helt hysterisk.

Usch, glömmer det helst.

Men det ordnade sig. Jag lever ju.

halvgammal bild

Australien-Singapore

De sista dagarna i Australien var fyllda av stress, oro, ångest och tårar, men även rätt mycket skratt.

Jag träffade min bästa vän Ashleigh för sista gången och det är så otroligt svårt att säga hejdå till någon man kommit så nära och man vet att man inte kommer träffa igen på minst ett år. 

Så vi bestämde oss för att det inte var ett Hejdå, utan det var ett Vi ses igen.

Vi kramades och satt och skrev ner namnförslag på YouTube, eftersom hon ville starta en kanal. Vi pratade om allt och inget, om det vi gjort, minnen och livet, ungefär.

Jag kommer sakna dig, Ash.

Jag klarade mig igenom den åtta timmar långa flygresan även fast jag knappt kunde sitta still, och det tog lång tid att till slut hitta en position som var skön och jag kunde vila i.

De hade ett rätt stort urval av filmer och serier och musik så jag använde nästan inte Spotify alls. Jag såg bland annat en film som heter "We're the Millers" med bland annat Jennifer Aniston och Emma Roberts. Det är en Hollywood-komedi tror jag och den var väl rätt rolig.

Jag såg även Dumma Mej 1 & 2 för jag älskar minioner och alla sådana animerade filmer. Jag mår bra av att se sådana filmer. 

Nej usch vad tråkigt jag skriver, vem vill egentligen läsa vilka filmer jag såg på planet?

Bild från Augusti, då jag flög till Australien.

Nu är vi i alla fall i Singapore. Vi stannar här i 3 dagar och bor på ett väldigt fancy hotell med allt för mycket mat i frukostbuffén, pool och cirka 11 våningar. Det är läskigt. Vi bor på 6 våningen och fönstret går att öppna hur lätt som helst. 

Igår kväll mådde jag dåligt. Jag ville spy, jag grät och skakade och jag ville inte någonting längre.

Och en massa tankar letade sig in i mitt huvud.

Dör jag om jag hoppar?

Tänk om jag hoppar på någon?

Förstör det hotellets image om en tonåring hoppar från fönstret på 6 våningen?

Jag blev så rädd för mina impulser. 

Gick in på toan och tog en blöt handduk och duttade i ansiktet för att lugna ner mig. 

Bytte plåster på skärsår, som blev djupare än tänkt och gick och la mig.

Jag ångrar att jag gjorde det. Jag var 2 veckor skadefri och självklart sabbade jag det.

Nu ska jag åka på båttur, tror jag. Ska ta en massa bilder och koncentrera mig på annat än mig själv och mina tankar.

Kram

sing me to sleep

Har inte haft något att prata om. Jag försöker komma på saker jag skulle kunna skriva om, men jag kommer verkligen inte på något, utom att det är två dagar kvar tills vi åker till Singapore och jag har resfeber, dricker (för mycket) te och packar och ser på Disney-filmer.
Det blir alltså 9 timmars flyg till Singapore, där vi stannar i 3 nätter och sedan 13 timmars (åh herregud) flyg till Frankfurt och sedan Sverige. Sammanlagt cirka 25 timmar på flygplan.
Usch, vill inte ens tänka på det.
Jag brukade älska att åka flygplan då jag var liten, för jag gillade att springa omkring i gångarna och jag gillade att stödja händerna på folks handstöd, på sidorna av sätena och sedan liksom ta ett språng framåt och sedan göra samma sak 200 gånger, ända tills jag var på väg in i första klass-sektionen och en flygvärdinna satte stopp för det.
Jag gör inte sånt längre.

Jag vill skriva. Men jag får inte fram något. Vill skriva om min dag, vill att mina dagar ska vara händelsefulla och roliga, men de går oftast ut på att jag klagar över något och sedan ser på film resten av dagen och pratar med folk i Sverige.
Var på stan för sista gången igår. Jag köpte ett fint hårband och en kick-ass plånbok med nitar som jag tycker ofantligt mycket om, även fast vi inte har plats med mer packning. Har redan använt båda idag.
Jag längtar efter Elena och Elisa. Vill krama dem och vill berätta för Elena att allt kommer bli bra. vill säga så mycket saker, men jag kommer få stopp i halsen.

Är rädd för vad jag kommer göra med ångesten som jag känner blir starkare för varje dag.
Kämpar emot självskadetankar varje dag och är 2 veckor skadefri, vill så gärna slippa detta och jag ångrar att jag ens startade. Men det gör väl alla, någon gång.

är det här jag ska lägga in en sarkastisk white-girl kommentar?